Innan Mindra och Björn gick upp till barn 4 (neonantal avdelningen) så kom dom förbi och visade henne åt mig inne i operations rummet. Hon låg då i en transport kuvös. Väl uppe på avdelningen så togs hon in i intagningsrummet där man börja göra diverse undersökningar på henne. Hon fick 2 st katetrar i naveln där man gav dropp och kolla blodtrycket har möjligheter att ta vissa blodprover.

Neurokirurgen kom in och kollade på hennes huvud pga hennes vätska i huvudet. Hon fick komma in på en egen sal där man har dygnet runt bevakning på henne.Redan efter några timmar beslutades om magnetröntgen direkt följt av en operation där man satte in en permanent shunt, för att drenera (tömma) vätskan från huvudet till buken.

Jag (pernilla) hann precis träffa henne innan hon skulle iväg på operationen.Dom körde ner mig i min säng så jag skulle få se henne.

Hon var tillbaka på avdelningen kl 18.30 efter cirka 5 timmars operation.

Det man ska tänka på är att hennes första timmar i livet var kritiska.Ingen visste hur detta skulle gå eller hur hon skulle klara av en operation men det ansågs som nödvändigt för att hon överhuvudtaget skulle ha en chans att överleva.

Det var ett par jobbiga timmar för oss som föräldrar när man inte visste hur det skulle gå.Plus att jag som mamma tyckte att detta var extra jobbigt eftersom jag knappt hade hunnit träffa eller se henne.

Direkt efter operationen stod det klart att hon klarat av det första steget i livet för hon hade ingen andningshjälp. Det anses som väldigt ovanligt för så små barn. Dom brukar vara svår att väcka efter att ha genomgått en operation och brukar då behöva respirator.Men så blev inte fallet för våran Mindra.

Vi var ner och besökte henne efter operationen för att se hur hon mådde.

Det var en speciell situation för man hade ju knappt träffat eller sett henne och nu sa alla grattis till att vi fick en flicka.Det tyckte jag kändes jätte konstigt för det kändes inte som att vi hade fått barn.

Idag var det daxs för förslossning kl 7.30 skulle vi vara på sjukhuset.

Natten mot denna dagen var det väldigt svårt att sova för oss alla.

Tankarna fanns i huvet hela tiden på vad som skulle hända eller inte.

Promenaden till sjukhuset som jag och Björn gjorde det dagen var inte rolig mina tårar rann hela tiden.Jag visste inte riktigt vad jag skulle kunna förvänta mig inför denna dagen. Jag skulle ju trots allt få ett kejsarsnitt och inte veta om mitt barn skulle överleva efteråt.

Många tankar och känslor fanns inom oss just denna tid. Väl inne på sjukhuset gick allt jätte snabbt.Jag fick börja med att duscha av mig och få nål i handen.Kateter fick jag och sen bar det iväg in till operations rummet.Där inne var det en massa personal som tog hand om oss och satte en hel del grejer som skulle visa olika värden på mig under snittet.

Det blev epidural bedövning som inte var allt för rolig att sätta på plats.Men det började ju verka direkt och jag hann inte ens lägga mig på bordet innan jag förlorade känseln från bröstet och neråt.Läkaren sa att man kan känna att det blir varmt och det blev det direkt.Då började jag att skratta det är ju inte klokt hur snabbt det kan fungera.

Då kom förlossningsläkarna in i rummet dom var 2 st. Det tog 7 minuter att plocka ut henne och hela ingreppet tog exakt 29 minuter.Då var hon  ute och jag helt ihop sydd.

När hon kom ut fick jag se henne bara fram och tillbaka för hon flyttades till ett så kallat barnrum för observation.

Hennes huvud var ju större det kunde man tydligt se.Men det visste vi ju om innan.

Björn fick ju följa med henne hela tiden för att veta vad som händer med henne och hur hon mådde.