Då var dagen här när vi ska träffa alla läkare som ska vara med på förlossningen.Jag vaknade kl 06 huvudet full i tankar.När klockan var 08.30 ringde barnmorskan Nisse från förlossningen till mig och kollade om vi kunde komma dit 1 timme tidigare än vad vi skulle.När vi kom dit träffade vi Maria som ska göra snittet det är även hon som håller i alla trådarna med all personal som ska vara med.Vi pratade med henne och gjorde ett ultraljud för att se hur det såg ut med vätskan i huvudet men det var samma som i Gällivare.Jag trodde att vi skulle vara på förlossningen i 1-2 timmar men det blev hela dagenVi kom dit 9.30 och kom tillbaka på hotellet kl 16.Under dom timmarna hann vi träffa narkosläkaren,nevrologen,barnläkaren,vara upp på barn 4 (vart barnet hamnar efter förlossningen)(neonental).Innan vi träffade barnläkaren så kändes allt jätte bra.Men efter att vi träffat han så blev verkligheten en helt annan grej.Men han var realistisk och jag tror inte att man ville ta in hur allvarligt det var med barnet i magen helt enkelt.Han berättade att efter att ha sett på magnetröntgen bilderna så ser det inte bra ut för vårat barn.Det tyckte jag var otroligt hårt att få höra det vi egentligen redan visste men nu blev det ju helt plötsligt allvar av det.Nu är det ju bara 1 dag kvar innan alla svar skulle bli besvarade.

Jag blev jätte ledsen efter det och tankarna bara for runt i huvudet.Det gjorde ju det inte lättare att vi fick gå upp på barn 4 efter det och titta på avdelningen som hon skulle hamna på efter förlossningen.Det var en jätte gullig tjej som tog emot oss och visade oss runt på avdelningen.Vi fick se kuvöser och allt som kanske kommer att behövas användas till vårat barn.Jag kunde inte hålla tårarna borta så jag gick omkring där och grina hela tiden.Hon måste ju verkligen ha funderat på vad jag sysslade med.Hon visste ju inte hur våran situation såg ut när vi kom upp dit.Men det var jätte jobbigt att se alla dessa saker och ändå inte vet hur det kommer att gå.Jag såg även en lite pojke med en inopererad shunt.Det kändes bra att ha sett det för det var ju troligt att vårat barn skulle få det.Den eftermiddagen så hände det inte så mycket utan jag var mest ledsen och låg i sängen för att försöka bearbeta det vi hade varit nmed om.Försöka se sanningen i vit öga men det var íngen lätt match.